finaldecision

Hemma från sjukhuset äntligen, utan min kära "pilodinal abcess". Åkte in igår tidigt på morgonen, och efter att ha träffat sköterska, akutläkare och kirurg så bestämdes det att jag skulle opereras samma dag. Jag hade såklart klämt en banan i väntrummet men fick inte äta mer sen. Efter en massa prover och en steril dusch fick jag ligga och lyssna på 5 timmars högljutt tantältande när damen brevid hade sin 65 åriga dotter på besök, inte så lätt att gå nån annanstans med dropp i armen. Sen skulle hon prata i telefon HÖGT, sen skulle hon kolla på TV HÖGT, sen skulle hon äta HÖGT. Och hon bara gnällde om livet och ville att jag skulle göra saker åt henne, för hon såg att jag kunde gå. Vafan jag ska opereras, varför ska jag va hennes jävla assistent bara för hon inte tål vänta 3 minuter på en sköterska? Va glad att du över huvud taget lever och har besök när du är 90 bast lixom! Jag ligger inte på akuten för att skaffa vänner, låt mig va.

 

Nåväl efter 15 timmars fastande, evigt väntande på en operationstid och hallucinerande om en kall coca cola och ett twix så fick jag äntligen rullas ner till operationssalen. Var bara glad att de skulle söva mig så jag fick det överstökat, och glad att få "sova" lite.  Man känner sig verkligen utelämnad under en sövning, flera främmande människor samtidigt som drar i ens nakna kropp, sätter elektroder, ställer kontrollfrågor, tar blodtryck, lyssnar på pulsen, sprutar in vätskor och sätter syrgas. Man ligger där och känner sig som en försökskanin. Inte visste jag vad de tänkte göra heller, jag kunde bara hoppas att jag skulle vakna med mindre smärta och läka snabbt. Man ska väl vara glad att de gör vissa saker medans man sover, tex sätter in syrgastuben i halsen. Fick rulla ner på avdelningen igen sen på natten efter någon timme på uppvaket, bad om öronproppar sen sov jag gott! När jag väcktes på morgonen för kontroller så kändes det stor skillnad. Fick duscha och äta, skönt, kände mig piggare. Febern känns borta, är lite trött efter alla mediciner, sjukhuset, narkosen och läkningen. Men nu måste jag gå med ett öppet sår i flera veckor som kommer läka sakta. Men en läkare sa till mig att leva så normalt liv som möjligt så länge det inte gör ont, och om jag oroar mig över sårets läkning så kan jag gå till vårdcentralen och få det tittat på.

 

Nu har jag druckit en kall cola, ätit ett twix, och hämtat mina överlyckliga hundar hemma hos pappa! Solen skiner, våren är i luften och jag känner mig lättad. Ska nog unna mig Banana Pancakes sen, inte ofta jag unnar mig för mycket gotteri nuförtiden men nu behöver jag ta igen mig lite efter fastan och inte alls oroa mig över kalorier. Om jag har tur kan jag börja träna om några dagar kanske. Får se om jag orkar gå tillbaka till jobb imorgon eller om jag sjukskriver mig veckan ut.