Vet inte om det är vädret eller PMS eller nåt annat. Men idag har jag känt mig så jävla deppig och ledsen. Har tänkt mycket på min mamma och hur jag saknar att ha vuxet stöd, någon som förstår mig, någon som lyssnar oavsett och som bara finns där no matter what. Visst kan folk tro att det går att ersätta med vänner, men det är faktiskt inte samma sak, man vill inte "störa" en kompis med sina tankar och funderingar så fort man känner sig nere. En kompis säger bara det som "låter lämpligt" och går sedan vidare med sitt eget liv och sina egna eventuella problem.

Jag har aldrig stått min pappa nära och vi har aldrig kunnat prata om något ordentligt. Han har dessutom bott utomlands och då var det ju ännu värre. Jag har helt enkelt inte känt att jag haft någon trygghet eller familj sen min mamma dog för 6 år sedan. Det kan göra en väldigt förvirrad och osäker, speciellt i den här åldern. Folk tar sina familjer förgivet, sina privilegier och "trygghets nätet" runt sig, stödet och närheten, blodsbandet och minnen, traditioner och högtider, semestrar och söndagsmiddagar osv. Visst finns det många som är tacksamma för sina familjer, och inser vilken tur dom har, men jag tror inte dom förstår hur ensamt det hade varit utom dom.

Mitt liv har nästan stått på paus sen min mamma dog, eller det känns så iaf. Jag gick upp i vikt i raketfart, mådde sämre och sämre, slutade tro på mig själv och tappade alla drömmar och allt hopp. Nu när jag går NER i vikt igen och sakta får tillbaka "mig själv" och min kropp, så kommer alla tankar på en gång. Mitt liv har stått still, vad vill jag göra nu? Alla mina vänner är på nästa steg i livet och planerar giftemål/hus/barn och hela vuxenlivet står som en vidöppen dörr framför dom. Jag står fortfarande kvar som en rädd 19 åring och undrar vad jag ska bli när jag blir stor? Jag har inte avslutat min utbildning, jag har inget ordentligt jobb, jag har ingen pojkvän, jag har absolut ingen ekonomi att tala om, jag har inte tagit för mig av ungdomen och haft kul, jag har inte upplevt något spännande senaste 6 åren och jag har ingen storslagen livsplan att satsa på. Jag ska inte säga att jag känner mig misslyckad för jag har ju andra saker som är positiva. Men jag känner mig VILSE, totalt jävla förvirrad. Som ett stort frågetecken, vad är meningen med livet? När är det min tur att vara äckligt lyckllig? När ska jag få lite "tur" eller ha kul? När ska det lösa sig för mig?

Har jag nån slags ålderskris eller? Jag är "bara" 25 år men jag har totalt panik över vad jag vill göra med mitt liv! VAD VILL JAG? Vad drömmer jag om? Var vill jag befinna mig om 5  år, 10 år, 20 år? Eftersom jag räknar kallt med att mitt liv kommer sluta nån gång runt 45 års åldern, så är det inte så många år kvar, jag måste börja NU om jag ska hinna göra något innan det är över.

Jag tror ibland det är bra att vara avundsjuk på andra, för då inser man iaf att man önskar det dom har, man kan identifiera vad man strävar efter! Jag är en sån som tror på "att allt är möjligt bara man vill tillräckligt badly". Absolut tror jag på det, men då måste man verkligen vara beredd på att offra ALLT. Är jag beredd på att offra det som betyder mest för mig för att uppnå XXX? Nä antagligen inte. Då ville man inte det tillräckligt mycket. Då har man stått sitt kast. Man har alltid ett val. Vad som står i din väg mot drömmen kan vara individuellt, men det är inte omöjligt om du är villig att offra ALLT. Sen har vissa människor förmågan att både ha kakan och äta kakan. Dessa människor kommer aldrig kunna förstå hur det känns att verkligen ha kämpat för något, hur det är att uppnå sina mål med ren vilkestyrka, blod svett och tårar!

Jag har många intressen och små obsessions. Men dom släpper ju lixom oftast efter ett tag. Det finns inte mycket jag kan tänka mig hålla på med resten av livet, eller ens flera år framåt? Det finns 2 drömyrken som jag fortfarande har kvar sedan jag var ung, och jag vet att båda skulle innebära väldigt mycket jobb för att uppfylla. Den första saken är inte omöjlig men hade krävts mycket investering i övning/praktiskt arbete. Den andra saken är säkert inte heller helt omöjlig för mig, men hade krävt mer fysisk uppoffring. Båda dessa drömmar går att tjäna väldigt mycket pengar på om man är duktig, och såklart tjänar man inte ett öre om man inte är duktig. Varför kan jag inte bara ha en vanlig dröm, vilja bli lärare eller frisör, något som är uppnåeligt? Frågan är ju nu, ska jag satsa på något av detta, kanske båda? Och hur mycket är jag villig att offra för min dröm?