finaldecision

Jag sliter och sliter men jag känner fortfarande mig fet. Jag tittar på bilder och ser... men det hjälper inte. Det sitter fast i huvudet, fastän jag kan köpa kläder i Medium och 40/42 så känns det så orealistiskt. Dessutom att försöka ta till mig att jag gjort något bra/rätt/självständigt är jättesvårt. Jag är så van vid att vara svag, känslig, blyg och allmänt oduglig att jag inte ens kan erkänna för mig själv att jag lyckats med något som är svårt. Det är tryggare att gömma mig i gamla mönster än att möta mina rädslor.

 

 

På insidan skriker den smala tjejen efter bekräftelse. Ser ingen hur bra människa jag är, hur duktig jag kan vara, hur snäll jag är, hur mycket jag klarar, min styrka? Så länge ingen ser den personen så kommer jag tro att jag är för tjock för att någon ska kunna tycka om mig. Fettet kanske är borta men skalet sitter kvar. Så jag fortsätter plåga mig själv och leva destruktivt för att bevisa för mig själv att jag inte förtjänar bättre. "Du måste banta mer, för ingen tycker om dig som du är ser du väl. Du duger inte till nånting, mer än att hanka dig fram genom livet och försöka göra andra nöjda."